Mayhem – Ordo Ad Chao

Mina känslor för Mayhems nya album har varit lika varierande och omvälvande som albumet självt. Först fastnade jag för hajpen genom Anti och sa till mig själv att årets album snart var här. När sedan albumet kom lovade de första genomlyssningarna mycket, men det gick inte att få ut allt. Men mörkret fanns där. Ibland drog jag mig för att lyssna. För det är lite av en skrämmande upplevelse.

Den avgrundsdjupa musiken som framförs är kvävande, jag får problem att andas. Ett tryck över bröstet som inte ens släpper när skivan är slut. Ordo Ad Chao lämnar spår och trots att jag vid det här laget kan låtarna är varje genomlyssning en alldeles ny upplevelse. Jag älskar att återuppleva den tomma klang och becksvarta ton som präglar slutet av Illuminate Eliminate. Jag älskar att återuppleva den varierande sången. Attila gallskriker, väser, growlar och plågar sig för att få fram ljud. Det vi kände igen från De Mysteriis De Sathanas och de senaste albumen är bortblåst. Gott är det, som sanna pionjärer står inte Mayhem still utan banar vägen framåt (eller snarare nedåt) för djupare och mer komplexa upplevelser.